3. jun, 2015

Giftgrönt på tapeten

Varför finns färgordet giftgrön? Jo, färgen innehöll arsenik varav namnet. Den har ju också en historia.

Sveriges genom tiderna mest kände kemist, Carl Wilhelm Scheele arbetade omkring år 1775 med arsenik och vid ett experiment blandade han en lösning av natriumkarbonat (målarsoda) till vilket han sedan tillsatte kopparsulfat. Resultatet var ett ämne som var intensivt grönt. Detta nya pigment (kopparsenit) som allmänt kallades Scheelegrönt, var mycket färgstarkare än dittills använda pigment som  malakit och verdigris och snart användes  färgen i allt från konstnärsfärg till tapeter.

 I början av 1800-talet kom uppföljaren till Scheelegrönt. Det var en smaragdgrön kulör som producerades av Wilhelm Sattler i staden Schweinfurt i Bayern. Färgen tillverkades genom att blanda kopparacetat med arsenik och sedan tillsätta vinäger (ättika) tills rätt kulör uppnåtts. Färgen kallades  på tyska för Schweinfurter Grün, Pariser Grün, Patentgrün, Mitisgrün eller Kejsargrönt. På franska kallas färgen Vert de Paris. Detta ämne användes i Frankrike även som råttgift.

I England verkade konstnären och formgivaren William Morris mest känd för sina tapetmönster. Han grundade sitt designföretag 1861 Han var en man som förespråkande traditionella hantverksmetoder och material och var medlem av Arts and Crafts- rörelsen. Det visade sig senare vara en ren dubbelmoral då han använde giftig arsenik i sina grönmönstrade papperstapeter. Trots att han var medveten med riskerna med arsenikfärgen använde han färgen i sina tapeter. Morris var delägare i gruvbolaget Devon där hans far ägde bearbetningsanläggningen. Devon var den största arsenikproducenten för tiden. 

Redan 1832 fanns i en brittisk rapport om tapetarbetares hälsa att dessa ofta dog unga. Arbetsdagarna var långa och de utsattes för ansträngande precisionsarbete i damm och färgstoff som förstörde lungorna. I Morris fabriker tillkom dessutom den giftiga arseniken.

Tapeter blev vanligare och vanligare och under 1870-talet blev tapeter även förunnat för enklare folk. Tapeter fanns plötsligt överallt, även hos arbetare och torpare. Samtidigt kom varningslarmen om förgiftningar inte bara hos tapetarbetarna utan även hos allmänheten. I fuktiga utrymmen förvandlades de svampar som bl.a. lever på tapetklister till ett mycket giftigt arsenikhaltigt ämne vilket är farligt både vid kontakt och vid inandning. Inte ens övertapetsering räckte för att motverka problemet. Tapetindustrin fick ta itu med problemet och började stämpla sina tapeter (inte bara de arsenikfria) med ”arsenikfritt”, vilket även var ett försäljningsargument. Detta var vanligt långt in på 1900-talet.  I många länder infördes ett förbud mot handel med arseniktapeter. I Sverige infördes förbudet 1876 men i många länder dröjde förbudet betydligt längre.

Det blev viktigt att skydda sig mot arsenikförgiftning och i boken ”Kvinnans bibliotek, uppslagsbok för hemmet, varukännedom för alla” från 1909 finns en utförlig beskrivning om arseniken och dess faror. 

En stor del av Morris tapetmönster och tyger tillverkas fortfarande och säljs i Sverige bl.a. genom Tapetorama och Engelska tapetmagasinet

I London är han representerad hos Victoria and Albert Museum samt en särskild Morrisutsällning.